Fikamoralens dekadens

För att starta om den här bloggen tänker jag välja ett ämne som ligger mig ack så varmt om hjärtat, fikaraster. Det kommer dock inte bli den kärleksförklaring med vilken många förknippar denna stund utan ett finger i ögat på alla som har mage att besudla den. Dessa hänförare av fikamoralens dekadens.

Fika är enligt Wikipedia ”en social institution i Sverige”.
Moral är enligt Wikipedia ”en uppfattning om känslan av vad som är riktigt ur sedlig synpunkt”.
Fikamoral är enligt Wikipedia inte ett ord, kan det vara därför den verkar ha gått förlorad?

För det verkar som att allt efter som åren går verkar detta med fikarast bli en mer sporadisk än ständigt återkommande företeelse. Man går när man känner för det och hoppas att man springer på någon i köket för att ta en språngkopp med kaffe. ”Hej, hur mår du? Barnen ok? Regnar mycket. Ha det”. Vart är substansen? Vart är tiden? Vart?

Här saknar man ibland det millitära. ”Halv tre, fika, stora granen. 1445 rullar vi.” Men det kanske är att ta i lite för mycket, fikatiden ska inte vara skrivet i sten. Fika ska och bör göras så ofta som tid ges samt samvetet tillåter. Men varför inte dela samma tid? Samvete kan vara dumt att dela, kan lätt bli så jobbigt då.

Det passar även nu att dela ut en intrampad känga till alla ”Jag-vet-att-jag-sa-fika-men-jag-måste-göra-detta-först”. Säg då inte något om fika om du måste göra saker! Så här ligger det till. Säger man fika så betyder det inte ”Är det någon som vill fika?” eller ”Nu har jag tid att fika, har någon annan det också?” utan ”Nu är det fika, nu ska vi fika”. Det skall fungera lite som för Pavlov och hans hundar, säger någon fika ska det börja rina lite suget i mungipan på alla och likt råttorna i råttfångaren i Hameln bege sig till köket. Fast utan att några råttor eller barn försvinner, det hade varit lite dumt om det måste försvinna barn vid varje fikarast.

Men ändå, ska det vara så svårt? Jag tror knappast att de som byggde Sverige gick på fikarast klockan två bara för att dom kände för det! Nej dom slet i sitt anletes svett för att vid tresnåret få äta en solkig prickigkorvsmörgås. Och klagade dom? Det gjorde dom säkert. Men dom fikade i alla fall tillsammans.