Skomakarens barn brukar man tala om. En modernare version skulle kunna vara Mattias blogg. Men till slut så åkte den berömda tummen ut och ett tu tre var bloggen både översatt och snällare mot ögat. Lite mer blå i alla fall. Detta har fått mig att fundera lite, för det är något jag är bra på, fundera alltså. Jag använder WordPress som bloggverktyg. Ett sanslöst bra verktyg som hela tiden blir bättre. Man är igång på fem minuter, från nedladdning till första inlägget. Lika enkelt är det att lägga in bättre teman och diverse tillägg. Allt detta utan att vara speciellt duktig på PHP. Det samma gäller när jag sitter actionscriptkodar på jobbet och använder mig av opensource-projekt som TweenLite, Papervision3D och liknande. Att använda mig av dem är en sak men jag är långt ifrån att kunna bygga en egen 3d-motor. Samtidigt är det en ganska skön känsla. Självklart skulle jag vilja kunna allt, vem vill inte det, men samtidigt känns det ganska bra att veta att jag har mycket att lära. För hur kul skulle det vara att bara stå och stampa?
Sen är känslan av att känna sig för efter ruskigt jobbig, men oftast är den känslan bara det, en känsla. Man är sin värsta kritiker och tyvärr kan man vara ruskigt hård ibland men då är det ganska skönt att det finns dom där, dom som kan mer. Dom man kan kolla lite på och få nya idéer, nya infallsvinklar. Bara för att man gör så betyder det inte automatiskt att man är dålig eller behöver sätta sig i skolbänken. Någon sa ”det är bara att bryta ihop och komma igen” och det stämmer oavsett om man åker femmilen, bygger hus eller kodar webb. Dåliga dagar har alla, dålig kod kan alla skriva, men det är bara att lägga det i ryggsäcken och köra på. För jag tror vetskapen om att man inte kan lära sig något mer är tusen resor värre än känslan av att ha något som för tillfället känns omöjligt framför sig.
Vilken super sliskig moralkaka det här blev, men samtidigt lite fluffigt uppmuntrande. Jag markerade precis allt förutom första meningen och tänkte radera det, men det får nog stå kvar. Kan vara bra att ha. Tror inte jag är ensam om att känna så här ibland. Och det har ju ordnat sig rätt bra så här långt.