Vissa beslut är bra. Andra tas utan tanke på att det är årets varmaste dag är inte fullt lika genomtänkta. Följande handlar om det senare av de två.
V frågade mig om jag skulle med på ett skivstångspass hos Friskis & Svettis och då jag har ett kort, som aldrig används bör tilläggas, lät detta som en semi-bra idé. Väl på plats märkte jag att det samlats drygt 40 personer i Lilla salen och att antalet killar var i grov minioritet. Lite som att gå på Sex and the city på bio. Hur som helst, i sann friskisanda drog det hela i gång med lite ”böj, tänj och sträck”-gympa vilket övergick i att skivstången kom in i bilden. Tjugo minuter senare gick det förvånansvärt lätt och i min egen naiva lilla värld tänkte jag ”det här är ju inget problem”.
Sedan kom det.
Illamåendet.
Jag vet inte om det var värmen eller den så här i efterhand fullständigt vanvettiga idéen att lyfta en metallstång, som man dessutom frivilligt gör tyngre med vikter, mot hakan. Oavsett anledningen trodde jag att slutet var nära, att detta var min sorti och att jag skulle dö omgiven av 40 hurtbullar med ljusår bättre fysik än mig, till en dålig cover på en Britney Spears låt. Ljuset i tunneln mina vänner, ljuset i tunneln. Men på något märkligt sätt tog jag mig igenom denna skärseld och sitter nu hemma, apatisk i soffan, med tom blick och värkande kropp. Och det värsta av allt, på något plan känns det grymt skönt. Jag måste bara förstå vilket för att utsätta mig för detta igen.
Nu ska jag lägga mig i fosterställning i duschen.
