Min bror, salladskungen

Vi är tre bröder i min familj. Jag är äldst, efter mig kom Carl-Johan och ett antal år senare Jesper. Det är Carl-Johan jag vill prata om.

I maj fyllde han 25 år. Han är med andra ord fyra år yngre än mig. Inte nog med att han älskar rock, James Bond och har en konstig fascination för katten Gustaf är en av de mest plikttrogna personer jag vet. Han har för tillfället två jobb. Ett är en halvtidsanställning på McDonalds och det andra på ICA där han jobbar ungefär 25%. Många skulle nog tycka att det inte är något speciellt med de jobben men för min bror betyder dessa jobb mer än vi kan förstå. För att ni ska förstå varför jag skriver detta bör ni veta att utöver dessa två jobb har min bror Downs Syndrom.

Jag vet inte exakt vad medellönen på vare sig ICA eller McDonalds är. En ”mellan tummen och pekfingret”-gissning på ca 90-100 kronor i timmen tror jag är ganska realistisk. ”Vart är problemet?” tänker kanske någon då. ”Det är drygt 10’000 i månaden om inte mer”. Problemet är att min bror inte tjänar 90-100 kronor i timmen och 10’000 i månaden. Han tjänar ungefär 40 kronor. Inte i timmen. Om dagen.

Av någon anledning är det bestämt att den dagsersättning som, i brist på bättre ord, icke normalbegåvade skall få är just runt 40 kronor. De flesta av oss skulle inte ens överväga ett jobb med den lönen. Min bror tänker inte på det. Det enda han tänker på är att han får göra något han uppskattas för. Något andra har nytta av. Att han får dra sitt, om än lite mindre, strå till stacken. Att han får känna sig behövd, vilket han får genom sina två jobb. Men tyvärr kan man inte betala räkningar, mat eller kläder med känslan av att känna sig behövd.

För att ni ska förstå ytterligare varför detta rimmar väldigt illa ska ni veta att det är drygt en mil mellan McDonalds och ICA. Han åker alltså buss mellan sina jobb varje dag. I Karlstad, där vi bor, kostar en enkel resa ca 20 kronor. Detta betyder alltså att han varje dag åker buss för mellan 30 och 40 kronor vilket som av en slump är hela hans dagslön. Indirekt jobbar Carl-Johan gratis.

Nu ska jag inte säga att han står helt utan pengar, för det gör han inte med tanke på att han, liksom andra i hans situation får pengar från staten. Enkelt förklarat en form av förtidspension. Men är man 25 år med en utvecklingsstörning och dessutom tjänar 40 kronor per dag kan ni nog förstå att den ”pensionen” inte är av gigantiska mått. Därför känns det fel när någon i hans position vill arbeta, vill tjäna pengar och vill göra rätt för sig men inte får något extra för det. Eller, nu var jag orättvis mot staten, han får faktiskt bussresan till och från jobbet betald. Rätt ska vara rätt.

Han är en av dem, som det så fint heter, arbetar efter sin förmåga. För det är väl så man skulle göra i det Sverige vi lever i just nu? Arbeta och belönas där efter? Tyvärr belönas han inte för detta utan tjänar i slutändan lika mycket som de utan ett arbete. De som är minst lika arbetsföra som honom men som väljer att stanna hemma. Eller snarare, de som har oturen att inte hitta arbetsplatser som vågar försöka sig på något ”ovanligt” och chansa på en ”icke normalbegåvad”. Det ska ni veta ICA och McDonalds, det är många som uppskattar det ni gör.

Hur de blir framöver för min bror är omöjligt att säga. Det enda jag vet är att på måndag kommer väckarklockan ringa 06:30. Carl-Johan kommer gå upp i den lägenhet han flyttade till i början av september. En timme senare åker han till McDonalds och efter lunch till ICA. Att det dagen innan varit val, något vars utgång kan få stor betydelse för honom, bryr inte han sig om. Det enda han vill när han går upp på måndag är att åka till McDonalds, göra sallader som den salladskung han är, sedan åka och fortsätta dagen på ICA. Där är han också ansvarig för kartongpressen. Dom maskinerna är skittuffa. Och det är han som kör dom. Och han gör det grymt bra ska ni veta.