I morse gick jag upp runt klockan fem för att komma med 06:01 tåget från Karlstad till Göteborg. Jag åker hellre med de riktigt tidiga tågen efter som chansen att man somnar om när man väl satt sig på plats är någonstans runt 100 procent. Åker man ett senare tåg, låt oss säga runt sju, hamnar man i sömnens limbo och når på sin höjd en kvarts vila på hela resan.
Till saken hör att när jag åker tåg åker jag första klass. Inte för att det är tufft, utan för att prisskillnden är minimal och man får både elutag och benutrymme. Inte för att elutaget spelar någon roll när man sover men åker man någonstans brukar man ofta åka tillbaka, oftast i ett mycket piggare tillstånd. Och det är där jag är nu.
Först och främst vill jag tacka SJ för att ni idag var åtta minuter sena med att lämna stationen i Göteborg efter som jag var övertygad om att tåget gick 19:22 istället för 19:12. 30 minuter innan befann jag mig i Vasastaden. Där satt jag vid ett bord, med en ytterst suspekt dekoration där under bör tilläggas, drack vin och hade det ytterst trevligt. Gick i lagom tid, inte för fort, inte för långsamt, för att hinna med tåget. Trodde jag. Hur som, sen blev jag.
När jag småsvett efter den långa löpturen från stationen till spår sex hoppat på vagn 11, som oftast brukar vara första klass, såg jag att det var otäckt likt en andra klass-vagn (överdrift medveten). Inga elutag. Inget benutrymme. Massor med kids. ”Helvete också” hörde jag mig viska. När jag fick tag på konduktören upplyste hon mig glatt om att ”tyvärr har vi ingen första klass vagn på den här resan, men du får 100 kronor du kan handla för i cafeterian”. Tack sa jag och kände mig lite kompenserad. En smörgås och en öl är ju inte så illa. Det blir bra ungefär halvvägs. Men nu är det SJ vi pratar om.
Ungefär tio minuter efter vi lämnat perrongen talade konduktören om att lagom till Öxnared kommer all personal utom en att lämna tåget och då stänger cafeterian för resten av resan. Smått besviken men ändå vid relativt gott humör förlät jag SJ även denna gång och fortsatte åka tåg. Som att jag hade något val.
Det var ungefär här som stora fnittertåget drog in över de, uppskattningsvis 14-17 årliga tjejerna som satt bakom mig. R’n'B började spelas ur dåliga hörlurar som släppte ut på tok för mycket ljud och mitt tågåkarliv blev allmänt outhärdligt.
Mitt i denna tågdepression upptäckte jag att det svenska 3G-nätet inte är så perfekt som mobiloperatörerna vill få oss att tro. Jag vet inte, men jag förväntar mig nästan att det ska gå att köra mobilt bredband när man befinner sig på perrongen även på de något mindre orterna mellan Göteborg och Karlstad. Men så fel jag hade. Det är när man upplever sådant här man funderar på om det verkligen är en så smart ide att börja bygga på 4G-nätet när inte ens lillebror 3G fungerar som vi vill.
Så, förlåt att jag klagar lite. Hela dagen har jag gått och väntat på dessa dryga tre timmar när jag skulle få sitta med mitt benutrymme, mitt elutag och min fnitterfria vagn. Så förlåt min bitterhet. Men å andra sidan, det kunde varit värre. Jag fick en bordsplats, så benen får i alla fall plats. Och får jag åka baklänges, det är ju alltid lite spännande. Det är i alla fall vad jag försöker inbilla mig.
Tack för ordet.
