Det här med humor är gruvligt svårt

Folk säger att man kan skämta om det mesta men tyvärr är ”det mesta” en väldigt individuell sak. Jag håller i stora drag med om att det mesta går att skämta om samtidigt som jag tycker att vissa saker andra skämtar om kan vara riktigt fel. Absolut dubbelmoral men om man vänder på det så säger säkert jag saker de inte tycker om. Men vad är det egentligen som är ok att skämta om för alla?

Dagen efter Michael Jackson dog fick jag bita mig i tungan för att inte säga något direkt jag kom in på kontoret. Det dröjde ungefär 30 minuter innan skämten började komma. De flesta handlade så klart om pedofili. Respektlöst, absolut, men på något sätt kändes det hela ganska svårt att greppa, att han den där sångare dött, så på något sätt kändes det ok. Skulle det handla om någon närmare, en vän till en vän eller något mer verkligt än en popsångare från andra sidan jordklotet hade saken varit annorlunda.

Det samma gällde med Fritzl. Vidrigt är bara förnamnet på vad som hände i hans kammare men ändå satt vi där runt fikabordet och skämtade om det.

Vet du vad Fritzls fru sa till honom på kvällen?
Har du släkt i källaren.

Alla föraktade det han gjort, men ändå skrattade vi. Även här föll det sig så overkligt för oss, att låsa in och förgripa sig på sina egna barn, barnbarn och i Fritzls fall, barnbarn som var hans barn på samma gång, att vi skämtade om det. Som ett sätt att göra det mer verkligt. Skrattar man åt det, då finns det.

För att ta ett mer aktuellt exempel. I samma veva som de plockade upp de chilenska gruvarbetarna som suttit instängda för många meter under marken för att det ska vara i närheten av roligt twittrade jag något i stil med:

Ang. gruvdramat. En del av de instängda fick en psykos och började sätta på varandra. De andra sa att upplevelsen var gruvligg.

Tio minuter senare kom en kollega förbi mitt skrivbord, gav mig en lavette och sa ”vissa saker skämtar man inte om”. Det här var när den elfte gruvarbetaren precis kommit ovanför mark och räddningsauktionen var långt från över. Men även här kändes saker och ting overkliga. Hela scenariot med att sitta instängd flera hundra meter under mark känns, i alla fall för mig, väldigt overkligt. Med facit i hand och när vi vet att alla överlevde och dessutom verkar gå mot ett bättre liv än de hade innan är det inte många som skämtar om det. På något sätt motverkar lyckliga slut skämtets mening. Någonstans verkar det vara bestämt att någon måste lida, om än väldigt lite, för att något skall vara roligt.

Kungen har genom åren fått utstå ett skämt eller två, mest för att han är kung, men också på grund av sin dyslexi samt diverse misstag han gjort. Är det så att vi anser det mer ok att skämt om en offentlig person än vanliga, okända människor? Är ”men han har ju valt att leva ett offentligt liv” en giltigt förklaring för att driva med folk? Till viss del kan jag tycka det. Man gör ändå ett i många fall aktivt val när man väljer en karriär som kan medföra det vi i folkmun kallar att bli kändis. Samtidigt så känns det fel på sätt och vis. Kungen och hans familj har till exempel inte valt sitt kändisskap. Men är det så att även här faller kanske skämten under ”det är lite overkligt”-facket. Att kungafamiljen är lite av en myt man bara ser på tv och i tidningar. Det har nog inte så mycket med att de är just kungafamiljen det handlar om utan det är nog så enkelt att de är väldigt tacksamma att skämta om. Speciellt nu för tiden när vi inte riskerar att bli halshuggna för en nidbild av konungen och hans, enligt ryktet, älskarinna.

Men hur långt är det egentligen ok att dra ett skämt? Vart går gränsen för den goda smaken om man ska dra en form av allsmäktig svenssongräns. Henrik Schyffert testade det för några år sedan i ”SM i fräckisar”. Han ställde upp med ett ett skämt som var mer grovt än kul. Det slutade med att SVT vägrade visa punchlinen. Kortfattat var det ett grovt pedofilskämt, ungefär som de Fritzelskämt vi drog runt fikabordet. Där skrattade vi, men åt Schyfferts skämt rynkar vi mest på näsan och sa ”men va fan…”. Förmodligen är det för att hans skämt är för rakt på. Att det saknar den finess ett skämt bör bestå av. Jag tror i ärlighetens namn inte ens att han tyckte det var speciellt roligt själv. Men vad vet jag. Han har tjänat många kronor på sin humor. Själv har jag som mest fått några skratt, i värsta fall chockerade blickar som undrar när den märkliga killen som nyss pratade skall försvinna.

Jag började skriva det här på grund av bilden ovan. Det skulle bli något kort och fyndigt men slutade i en mindre uppsatts om vad jag tycker är roligt. När jag nu läser igenom allt inser jag att det inte handlar om vad jag tycker är roligt utan mer en allmän översyn på vad humor är. Niohundra ord om ingenting. Men det är kanske det som humor är, sätt att minnas saker för att de inte skall glömmas bort och bli just det, ingenting. För att vi inte vill minnas otäcka saker så vi förpackar dom i någon form av humorvadd som håller oss på avstånd från det otäcka, men ändå på lagom håll för att minnas.

Eller så gör vi det enbart för att vi vill vara roliga. Jag vet i alla fall att jag hellre sitter vid ett fikabord där pedofilskämten duggar tätt men där det även finns rum för allvarliga diskussioner om hur fruktansvärt det faktiskt är med pedofiler än att peta i maten, läsa en tidning och prata om vädret. För mig är det lika självklart som ljudisolering var för Josef Fritzl.

•