Det fanns en sak jag ville ha mer än något annat när jag var runt tio år. En sak som gjorde att jag låg och läste Nintendomagasinet lika frenetiskt som en tonåring läser Café. Jag och min granne låg och gjorde listor på de spel och tillbehör vi ville ha. Långa listor blev det. Jag hade redan en NES-konsol som användes flitigt men tanken på att alltid ha med sig spelen, att kunna spela vart som helst var för min 10-åriga hjärna väldigt tilltalande. Säger man det här till kids idag tittar dom på mig och man ser att de tänker ”Och när var det här? Runt samma tid som Dackefejden?”. Inte för att jag tror de vet när Dackefejden tog plats, det säger kanske mer om mig som tror att de tänker så.
Det gick lite tid och tillslut fick jag den, min egen Game Boy. Det enda spel som följde med var Tetris. Jag klagade inte då det var och fortfarande är ett av mina favoritspel alla kategorier. Lite senare köpte jag Zelda 4 – Links awakening, ett annat favoritspel. Då var jag ungefär 12-13 år. Sedan glömdes den bort. Jag växte upp, blev tonåring, började förmodligen läsa Café och fick andra saker att dregla över. Min kära Game Boy glömdes så snart bort.
Fram tills igår när jag, långt in i en garderob hemma hos mina föräldrar, hittade den. Väska och allt. Idag ska jag leta upp fyra AA-batterier, krypa upp i sängen och spela Tetris. Jag vet att jag har Zelda i en låda någonstans men det får bli en annan dag. I kväll är det jag och de ryska klossarna.
