Ett tack för alla som uteblivit under åren

Jag är riktigt dålig på att ta komplimanger. När någon säger att jag gjort eller sagt något bra svarar jag oftast genom att skruva lite på mig och klämma fram ”äsch, det var väl inget speciellt…”. Avslutar kanske med ett framkrystat tack. Väldigt svenskt, väldigt fjantigt och framför allt väldigt oförskämt när man tänker efter. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ge någon komplimanger, mest för att man är rädd att de ska tas fel. Att då, när någon tar sig ”mod” att säga något snällt, knappt säger tack är ganska dåligt.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta är att jag precis skumläst igenom de senaste årets kommentarer här på bloggen. Jag har inte sagt tack en enda gång. Det borde jag ha gjort. Speciellt på ett inlägg jag skrev dagen innan valet om min bror och hans liv som salladskung.

Jag kan ärligt säga att det är det bästa jag skrivit. Inte så mycket för att jag använde snudd på korrekt svenska, att det var ett aktuellt ämne eller var något som behövde sägas. Det var för att jag har aldrig fått den formen av respons förr. Bara kommentarerna på bloggen värmer varje gång jag läser dem. Samma känsla smyger sig på när jag får höra att andra läst det, personer jag aldrig träffat, som säger att de blev berörda av ”Salladskungen”.  Dom tar bladet från munnen och säger ”fan, det är riktigt bra det här!”. Ändå skruvar jag på mig och mullar fram ett ”Men det var inte så mycket… ja tack då”.

Ibland blir jag bara så trött på att vara så svensk. Och jag tänker på det varje gång. ”Nästa gång, då blir det annorlunda”. Jo tjena. Där står man, nästa gång, skrapar med foten och mumlar. Gärna lite röd om kinderna. Så jag skriver detta en gång för alla de gånger jag inte gjort det när ni tagit er tid att kommentera.

Tack.

Kommentarer



    Det är konstigt det där, hur svårt vi har för att både ge och ta komplimanger. En komplimang gör ju att vi känner oss bra på något, det värmer och det kommer att påverka allt annat vi gör i en positiv riktning och den effekten glöms bort. Vi är tillräckligt duktiga på att själva veta vad vi är dåliga på, att själva belysa våra negativa sidor. Det vi är dåliga på blir vi bättre på med självförtroende, och en komplimang ger ett bättre självförtroende.

    I fredags, i skolan, spenderade jag tre timmar med min grupp där vi enbart fokuserade på varje individs positiva sidor, vad det är som gör individen så magisk.
    Att själv peka ut mina starka sidor var svårt, men att sen höra alla andra belysa min sidor, hur de uppfattar mig och hur jag påverkar min grupp var helt otroligt. Det känns som att jag växte några centimeter direkt.

    Andreas 11 december, 2010

    Tack själv! Jag blir lika glad varje gång jag ser att du har uppdaterat bloggen. Lustigt att bli så fascinerad bara genom text, av någon man aldrig träffat.

    Mia 18 december, 2010