Nu har de åkt med i fem flyttar. I samtliga har de legat i samma kartong. Aldrig uppackade, aldrig använda. Vid varje flytt tittar jag på dem och undrar vart jag skall ställa dem den här gången. Förmodligen på vinden. Kanske i källarförrådet. Att ställa fram dem finns inte ens på kartan. Varje gång jag ser dem i en glas- eller inredningsbutik ryser jag lite. Att efterfrågan fortfarande finns är obegripligt för mig. Man skulle ju tro att alla som vill köpa dem har gjort så vi det här laget. Men icke.
Det är kanske något jag missar. Något i stil med att man inte får tycka illa som Sällskapsresan. Det är kanske jag som inte förstår, men det går inte ihop för mig. Det enda jag kan komma fram till är följande. Den som kom på att ge varenda 80-talist de förbannade Lasse Åberg-glasen med motiveringen ”de kan bli värdefulla” borde fanimig ha stryk!
Tack för mig.
Haha, word!