Om mindre än sex timmar har året kommit då jag fyller 30. Det är med andra ord lika många år sedan jag tyckte att 30 var att nå slutet på vägen som jag då var gammal. Då ville jag inte bli 30. Nu vill jag inte bli 15. Att behöva göra om allt det jag gjort under de senaste 15 åren. Alla val. Alla misstag. Allt som jag då trodde var rätt men som nu med facit i hand inte var så genomtänkt.
Jag kan sakna naiviteten. Känslan av att kunna ta saker någon annan gång för det löser sig. Inte behöva ha det vuxna ansvaret. Känslan av att stå överst och kunna klara av allt samtidigt som man kände att man egentligen inte var så förbannat tuff.
Jag är fortfarande långt i från tuff. Men under de senaste 15 åren märkte jag att tuff inte är något jag vill vara. Den där smånördigt lillgamla typen jag blev är rätt ok. Rättare sagt helt ok. Någonstans runt 30 är jag barnsligare och på samma gång mer vuxen än någonsin. Det bara blev så. Tack vare alla de där ogenomtänkta valen och naiva misslyckanden.
Det här med att bli äldre är inte lika otäckt ju äldre man blir. Att det knakar i knän, håret drar sig bakåt och rynkor börjar kika fram får man ta. Livet kallas det har jag hört. Bara för att man blir äldre betyder det inte att man blir gammal, bara att man levt länge. Det hade kanske inte Mattias 15 år hållit med om, men vem bryr sig om vad han tycker. Han har så mycket kvar att lära den naiva lilla pojken.
