Det är något speciellt med böckerna John Ajvide Lindqvist skriver. De tillåter historierna ha sin gång och ta den tid som behövs för att berättas. På samma sätt som de berättas i rätt tempo har de en balans mellan trygghet och osäkerhet, ibland med en obehaglig motsägelsefullhet. Det är svensk idyll som övergår i perverst våld, dock på ett sätt som är trovärdigt. Historierna är ”plausible” som engelsmän säger. Om Astrid Lindgren, Bergman och Eli Roth skrivit historier tillsammans hade Ajvide Lindqvists böcker varit resultatet.
Det är få böcker som får mig att känna obehag – känna mig skyldig för karaktärernas beslut och handlingar – något som hans böcker på någon märkligt plan gör. Det är böcker man tänker ”den här hade jag velat skriva”. Det är böcker man kan rekommendera trots att man aldrig brukar rekommendera böcker i vanliga fall.
Så bra är de.
