Jag kommer ihåg när jag var runt 10 år. Har för mig det var fredagar, Gunde Svan och Agneta Sjödin stod i tvrutan. I tvrummet var det fredagsmys långt innan OLW programmerat oss med detta ord. På tv såg vi gigantiska personer som tog sig an mindre gigantiska personer i banor och lekar som fick vilken pojke som helst att vilja rymma hemmifrån och flytta in med Atlas, Plexux, Etna och allt vad de hette. Vi lekte till och med gladiatorerna i våra trädgårdar dagen efter. Har för mig jag var Plexus. Även om Plexus hade lika mycket muskler i sin lilltå som vi hade i hela våra kroppar var vi störst, tuffast och kralligast. Tills någon tyckte det var en jättebra idé att sätta en tackling i solarplexus så att luften sa tack och hej. Inte lika tuff länge. Vi lekte MacGyver också, det gjorde inte lika ont. Då fick vi ha fickkniv och uppfinna atombomber av tallbarr och tuggummipapper. Hockeyfrillan tror jag redan vi hade. Inte en lika välutvecklad som Plexus och MacGyver men likväl en hockeyfrilla.

Och all denna nostalgi enbart för att jag råkade zappa förbi American Gladiators på TV4 Sport, och jag kan inte låta bli att titta, bli 10 år gammal och fortfarande vilja springa runt i alla banorna. Nu när jag inte har någon trädgård längre antar jag att jag får gå ut och tackla någon i trapphuset, slå dom med en gigantisk tops eller slänga en stor sandsäck på dom, precis som Plexus gjorde. Sedan ska jag leta fram min gamla fickkniv och rädda världen. Hockeyfrillan däremot, den lämnar jag kvar i 90-talet. Riktigt så nostalgiska behöver vi inte vara idag.